Krister Henriksson, iklädd en brun välstruken kostym med en slips i ljusare nyans och näsduken propert hopvikt i bröstfickan, intar scenen på Wyndham’s Theatre. Publikens blickar är fästa i den vita väven som dragits för framför scenen och där i bakgrunden kan vi skymta honom, Doktor Glas.
Henriksson förkroppsligar den 33-årige ångestfyllde Doktor Glas som har förälskat sig i den sköna Helga Gregorius. Hans älskade är ovetande om de känslor han har för henne då hon är gift med en präst, som de båda anser vara avskyvärd. Till Doktor Glas förvåning dyker Helga upp på hans mottagning och ber honom om en tjänst. En tjänst som förändrar båda deras liv. Helga är samlad och med låg röst förklarar hon situationen mellan henne och hennes outhärdliga man och de sexuella rättigheter han anser sig ha till sin frus kropp. Hon ber Doktor Glas att hjälpa henne att få tillbaka rättigheterna till sin egna kropp. I doktorns huvud far tankarna och han inser att det är hans skyldighet att ge Helga sin frihet tillbaka. Till en början försöker han förneka de tankar som slår honom men tillslut inser han att det bara finns en utväg. En utväg som förändrar både hans eget och Helgas liv.
I monologpjäsen gestaltas de olika karaktärerna av förändrade tonlägen. Prästen med sin rosslande hosta och skrovliga röst, Helga med sin sköra sköna stämma och Doktor glas med sin tveksamma och något försiktiga ton. Henriksson gör en enastående roll som Doktor Glas. Ångesten är påtagligt nära och hans inlevelse suger in publiken och det känns som att jag iakttar händelserna från hans mottagning. Den nakna känslan som byggts upp på scenen bidrar till den unkna och avklädda känsla som präglar pjäsen. Dessa känslor förstärks av den fantastiska ljussättningen av Linus Fellbom som speglar Doktor Glas sinnestillstånd. Ett ögonskärande vitt ljus när gärningen närmar sig, ett skrikande rött när dådet sker och återigen det blottande vita ljuset när Doktor Glas har utfört sin handling mot prästen.
Den vita väven dras återigen för scenen och publiken reser sig upp. Jublar, skrattar och klappar i händerna. En samlad Henriksson tar emot publikens stående ovationer men spricker snabbt upp i en genuint glatt leende. Han bockar, vi fortsätter att jubla. Han tackar gång på gång och fascinerade forsätter vi att klappa. Blommor kastas ut över oss. Jublet fortsätter och jag tror inte att någon, precis som jag själv, vill inse att denna otroliga monologpjäs är över.
Som svensk åskådare har jag fått se ensamheten på nära håll, jag har känt det påttagliga lidandet bakom varje ord som Henriksson uttalat och jag har sett panik fylla scenen.
Tyvärr tror jag inte att upplevelsen är lika stark för den engelska publiken då det vackra språket och de målande skildringarna över Stockholm uteblir. Översättningen som visas över scenen gör inte pjäsen rättvisa. Bakom mig lämnar jag en surrande salong och jag kan inte sluta förundras över det jag just har sett och över den otroliga insats som Henriksson har gjort.
Doktor Glas visas på Whyndham’s Teater fram till 11 maj. Biljetter finns att köpa på 0844 482 5120 alternativt på www.drglas.com
Text: Frida Meinking